Skolsköterskor i Enköping
Vi mötte en publik nästan enbart bestående av skolsköterskor den 8:e maj på en konferensanläggning utanför Enköping. De hade haft fortbildningsdagar där de bl.a. pratat om "hemmasittare", barn och ungdomar som av olika skäl inte kommer till skolan. De fick se vår föreställning "Falla mellan stolarna" som handlar om hur man kan samverka bättre mellan skola, polis, barn och ungdomspsykiatri och socialtjänst för att inte barn och ungdomar ska falla mellan stolarn. Ett sätt att kunna fånga upp "hemmasittarna" kan ju vara genom bättre samverkan.
Det var ovanligt att spela denna föreställning för enbart en yrkeskategori eftersom den handlar om hur olika yrkesgrupper kan samverka bättre. Genom att applicera pjäsens problematik till sin egen arbetssituation så kan det fungerade bra ändå.
Publiken var lite försiktig och tystlåten till en början, nä...de var rätt lugna hela tiden, men ändå väldigt aktiva, lugnet till trots.
Jag minns ett utbyte då en kvinna går upp och möter en pojke i föreställningen som skolpersonalen misstänker far illa hemma. Han har blåmärken och kommer med konstiga förklaringar till sin lärare. Kvinnan från publiken som var uppe mötte honom med ett stort lugn. Hon fick honom att sitta ner och lät samtalet ta tid. Ja, samtal och samtal...hon vågade vara i tystnaden, någonting som jag tror att vi vuxna kan ha lite svårt för ibland. Vi ska fixa allt snabbt och ställer tusen frågor. Det var väldigt starkt att se det mötet tycker jag.
En annan kvinna luskade efter fakta och utgick från att allt som kíllen sa var sant. Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur hon forumulerade sig, men när han säger att han fått blåmärkena genom att han ramlat på hockeyn så ställer hon följdfrågor. Men hur ramlade du, vad var det som hände, fanns det någon vuxen som tittade till dina skador o.s.v.
Nu minns jag inte om någon i denna publik tog pojken till skolsköterskan, men det sker kanske i 50% av föreställningarna, att man tar honom till skolsköterskan. Dels för att kunna dokumentera skadorna, men också för att få hjälp av någon annan vuxen på skolan i detta fall skolhälsovården.
Vi fick väldigt trevlig och positiv feedback från folk i publiken under lunchen. Jättekul! En kvinna hade mött oss förr med en annan föreställning och hon var superpositiv.
/Camilla i Breyta
Det var ovanligt att spela denna föreställning för enbart en yrkeskategori eftersom den handlar om hur olika yrkesgrupper kan samverka bättre. Genom att applicera pjäsens problematik till sin egen arbetssituation så kan det fungerade bra ändå.
Publiken var lite försiktig och tystlåten till en början, nä...de var rätt lugna hela tiden, men ändå väldigt aktiva, lugnet till trots.
Jag minns ett utbyte då en kvinna går upp och möter en pojke i föreställningen som skolpersonalen misstänker far illa hemma. Han har blåmärken och kommer med konstiga förklaringar till sin lärare. Kvinnan från publiken som var uppe mötte honom med ett stort lugn. Hon fick honom att sitta ner och lät samtalet ta tid. Ja, samtal och samtal...hon vågade vara i tystnaden, någonting som jag tror att vi vuxna kan ha lite svårt för ibland. Vi ska fixa allt snabbt och ställer tusen frågor. Det var väldigt starkt att se det mötet tycker jag.
En annan kvinna luskade efter fakta och utgick från att allt som kíllen sa var sant. Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur hon forumulerade sig, men när han säger att han fått blåmärkena genom att han ramlat på hockeyn så ställer hon följdfrågor. Men hur ramlade du, vad var det som hände, fanns det någon vuxen som tittade till dina skador o.s.v.
Nu minns jag inte om någon i denna publik tog pojken till skolsköterskan, men det sker kanske i 50% av föreställningarna, att man tar honom till skolsköterskan. Dels för att kunna dokumentera skadorna, men också för att få hjälp av någon annan vuxen på skolan i detta fall skolhälsovården.
Vi fick väldigt trevlig och positiv feedback från folk i publiken under lunchen. Jättekul! En kvinna hade mött oss förr med en annan föreställning och hon var superpositiv.
/Camilla i Breyta
Kommentarer
Trackback
